Antonio Tamburro: Vanity
Folgendes Gedicht hat meine Enkelin Mikaela Tarnawski, 18 Jahre alt,
geschrieben und ich habe es ins Deutsche übersetzt ...
Die Glasglocke
Unter der Glasglocke herrscht Vakuum
es regnet nicht noch scheint die Sonne
nichts rührt sich selbst die Zeit steht still.
Das Leben sehen wir durch dickes Glas:
die Freude, Trauer, Angst, das Glück
Die Anderen sind verletzlich. Hier drinnen kann
uns nichts geschehn. Hier fühlt man weder
Schmerz, noch Trauer oder Angst
hier fühlt man keine Freude und kein Glück
das Vakuum erstickt uns langsam
Man sagt, dass wir es besser haben
abgeschirmt von allem Bösen
die dicke Glaswand schützt und trennt uns
von den Anderen
verletzen können wir uns hier nur selbst
Hier drinnen kennt man keinen Regen
keinen Sonnenschein.
Es war ein Schock für mich als ich
die Anderen besuchte
draussen
Schwedische Version:
En glasbubbla
I en glasbubbla är det vakuum. Det varken regnar eller är
solsken. Allt står stilla i en glasbubbla till och med tiden.
Ibland tittar vi ut genom glaset för att se platsen där dom
andra bor. Där är det som ett virrvarr av glädje, sorg, lycka,
rädsla, liv..
Dom andra är sårbara. Här kan inget hända oss.
I en glasbubbla känner man nämligen ingen smärta
ingen sorg, ingen rädsla. I en glasbubbla känner man
heller ingen glädje eller lycka.
I en glasbubbla är det vakuum, därför kommer man till slut
att kvävas.
Det sägs att vi är dom som har det bra, vi som är
avskärmade från allt ont.
Vi är skyddade av det tjocka glaset som skiljer oss från
omvärlden. Inget eller ingen kommer åt oss
förutom vi själva.
I en glasbubbla varken regnar det eller är solsken, därför
kom det piskande regnet och det starka solskenet som en
chock för mig, när jag besökte dom andra.
